15/11 - tour de france

Förra veckan testade jag ju spinningpasset Tour de France. Jag tycker att tanken på att krympa riktiga Tour de Frances sträckor och dela upp dem på 17 veckors spinningpass är ganska kul. De båda gångerna jag har gått har dock bara varit för spinningens skull, inte på grund av temat.

Om jag ska vara uppriktig tycker jag att passen har varit sådär, vilket antagligen bottnar i att jag inte är någon teaterapa. Jag är väl tråkig, men jag tycker att man kan cykla på detta tema utan att låtsas att där finns applåderande åskådarmassor. Det var nämligen det den första instruktören gjorde.

Den andra instruktören var inte alls lika grafisk. Dock ville hon utse en i gruppen till spurtare och en till draghjälp, eftersom "vårt lag skulle ta sig förbi klungor av andra lag" och så vidare. Ni hör ju hur det låter. När ingen anmälde sig frivilligt till att bli spurtare eller draghjälp drog hon två namn från passbiljetterna. Jag ville varken spurta eller dra, men kände på mig att mitt namn skulle dras. Det första namnet hon drog var Sandra, men jag kunde inte pusta ut. Vi var fortfarande 14 personer utan specialuppgifter, och när det var 1/14 chans att jag skulle bli dragen var det väl självklart att jag skulle bli det. Hon ropade upp "Emma!" och för en stund hoppades jag att hon skulle avsluta det hela med ett efternamn som inte överensstämde med mitt. Emma har ju trots allt "vunnit" statistiken över Sveriges vanligaste flicknamn till nyfödda så länge jag har funnits. Vi börjar bli några stycken. Dock är mitt efternamn ganska ovanligt, så när hon avslutade uppropet med det var chansen ungefär 0 att hon syftade på någon annan än mig.

Jag blev alltså spurtare. Det gjorde inte särskilt mycket. Det hela gick ut på att Sandra spurtade i 20 sekunder och att jag sedan spurtade i 20 sekunder medan övriga gruppen cyklade som vanligt. Det hände några gånger under passet, och det är väl bara bra att ta ut sig. Men just den här lekgrejen tycker jag inte om. Måste vi leka att vi spurtar? Jag vill ju bara bli smal!